Inlärningsproblematik

Dyslexi 1

 

Intervju i radio P4 om inlärningsproblematik

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=160&artikel=6533653

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2034

Intervjun börjar 10:30

img_20161004_113929

 

Jag hade svårt i skolan.

När vuxna gör barnet till syndabock så lär man barnet att det är något fel på en.
 I alla år fick jag höra

-"varför försöker du inte"

-"jag har ju förklarat för dig, varför kan du inte?"

-"om man tycker att det är roligt så fastnar det"

-"gör du dig dum?"

Vilket barn gå till skolan och spelar dum?

Vilket barn i första klass vill inte lära sig?
Du sitter i en klass med andra barn och man skäms enormt över att inte kunna svara på frågor eller hänga med i de andras tempo.

Jag fick ångest. Jag mådde skit.
Det måste man dölja. Du kan inte börja gråta. Då blir du retad. Man måste svälja allt, svälja all ångest, all ilska mot sig själv för att man inte kan, all ilska mot lärarna som hånar.
Jag hade inget stöd hemifrån. Läxorna skulle man lära sig själv och sedan skulle det på sin höjd förhöras. Kunde man inte svaren så blev man bemött med irritation och ilska.

Det skapade en ännu större panik och ångest. Jag låste mig fullständigt.

Det resulterade i att jag visste att allt jag hade läst kunde försvinna, bli blankt inför ett prov eller läxförhör, vilket skapade en enorm stress.

Jag kämpade i timmar med att plugga och det resulterade i ingenting.

Ingen förstod. Jag fick höra att jag var lat, att jag inte alls gjort läxan, för då borde ju det ge ett bra resultat på provet. Eller hur?

 

Jag är en konstnärssjäl. Jag målade jämt.
Vuxenvärlden ansåg inte att man kunde livnära sig på konst så det var inget man värderade.

Eftersom att andra ständigt sagt vad jag kan så tappade jag förmågan att tro på mig själv. Andra bestämde mina begränsningar och satte upp mina hinder. I och med det så stängdes mina dörrar till min väg i livet.

Tyvärr gick det så långt att jag inte ens såg mina dörrar till slut.

 

Jag blev rädd och undvek vissa situationer som vuxen.
Men jag tog mig ur det tack vare att jag fick läsa om en person i samma situation.

En känd person skrev en artikel i tidningen och berättade om sin resa, att livet aldrig blev bra, att hon undvek allt hon ville ha pga. av skammen och hur hon till sist inte orkade skämmas mer. Hon bestämde sig att sluta skämmas, vågade ta för sig och stå för vem hon var.
Det fick mig att våga berätta, att sluta skämmas för att jag inte var allmänbildad och inte kunde stava så bra.

Det resulterade i att jag bröt osunda mönster hos mig själv.
Jag vågade bryta min "comfort zone", jag träffade min man som är ett levande uppslagsverk, jag vågade mig tillbaka till skolan, jag vågade att börja teckna igen, jag vågade berätta om min trassliga skolgång.
Jag började se mina kvalitéer, jag var ju så bra på så mycket annat.
Jag bröt kedjan av skam.

 

Jag hann bli 32 år innan jag började hitta mina dörrar och vågade öppna dem.

Det var inte lätt. Alla hade sagt att mina dörrar inte gick att öppna.
Jag fick börja om från början.

Att vara konstnär är inte att välja en räkmacka till väg.

Andra har sagt vad det innebär att lyckas. Man måste tjäna massor av pengar och sälja många tavlor.

Jag fick kämpa hårt för att hitta mina egna värderingar. Måste jag tjäna en massa pengar?

Måste jag hålla på med konsten på heltid för att vara nöjd?

Nej. Mitt svar är nej på den frågan. Jag skapar för att jag älskar det.

 

Jag träffar människor dagligen i mitt arbete där jag får höra om deras trasiga självförtroende, att lärare knäckte dem, att de som vuxna undviker allt i livet pga. av skam.

De bär även på ilska och sorg som de aldrig skulle behövt få från första början.

Därför ha jag valt att dela min historia och att föreläsa om den.

Min vision är att nå ut med min föreläsning om inlärningsproblematik för dem som arbetar med människor med problematik eller för dem som har problematiken.

 

Behovet är stort att få höra denna föreläsning!

 

                                                  Skolan

Det är viktigt att man får stöd tidigt därför föreläser jag gärna på skolor, då jag når både lärare och elever. Fortfarande så hamnar elever med problem i skymundan.
Jag träffar elever och föräldrar som inte blir hörda eller får hjälp.
Jag träffar även lärare som får kämpa med att få extra stöd till sina elever.

 

Tyvärr så blir en hel del elever mobbade som har det svårt i skolan.
Jag blir kontaktad av förtvivlade föräldrar som undrar om jag inte kan komma och föreläsa i deras barns skola, så att klasskamraterna och lärarna ska förstå.

Genom att föreläsa om detta och berätta för alla hur det är att ha inlärningsproblem samt hur det känns men framför allt, få alla att förstå att det inte är något fel på personen som har dessa problem.

Kungen, prins Carl Philip, många skådespelare, bokförfattare, konstnärer (jag tar många exempel på föreläsningarna) har dyslexi eller andra inlärningsproblem.

 

Barn med inlärningsproblematik skäms. Får man inte stöd utan kritik rivs självkänslan ner och man får en snedvriden syn på sig själv.

Hur de hanterar dessa känslor varierar.

Klassens clown, den tysta längst bak eller den arga eleven.

Detta är så onödigt.

Vuxenvärlden har misslyckats med att göra dessa barn trygga.

Dessa barn känner ingen tillit till att det kommer att gå bra.

De behöver träffa vuxna som hjälper dem att hitta vad de är bra på, som visar att de har bra egenskaper, att de också kommer att hitta sin plats.

För det är inte barnen det är fel på. Det är vi vuxna som felar, som inte ser deras potential, som inte känner tillit till att allt kommer att gå bra, det är vi som inte kan se utanför ramarna, det är vi som inte uppskattar de praktiska ämnena, det är vi som bara stirrar oss blinda på resultat, vi som mäter intelligens i prov.

 

 I dag är klasserna oftast väldigt stora.

Det är lätt att missa eller inte hinna med de elever som inte har läsförståelsen eller som inte lär sig i den takt som de andra.

 

Elever med inlärningsproblematik behöver andra sätt att lära sig än genomsnittet.

Varför lär vi inte ut studieteknik redan i första klass?

Exempelvis kan användandet av bilder, musik och konst motivera och stimulera inlärningsförmågan.

Tyvärr så finns det många vuxna som inte ser värdet i att skapa. I deras värld finns det inga sådana yrken.
Många gånger har jag fått höra "vad ska det bli av dig" eller "konst, det kan man väl inte överleva på"

Att vara bra på slöjd, gymnastik, musik, bild mm värderas inte lika högt i skolan tyvärr.

Barn som är bra på dessa saker kanske aldrig får höra att de är bra under alla studieår.

Därför är skapande skola så bra, där får konstnärer/skådespelare/musiker mm möta eleverna och visa andra alternativ än de klassiska som ofta får mer uppmärksamhet i skolan i dag. Läs mer om det under fliken "Skapande skola"

 

Under 15 decennier har man framhållit den matematiska, logiska och språkliga förmågan som viktigast. Man har mätt dessa egenskaper hos människor och därefter kategoriserat folk som smarta, normala eller obegåvade.

Dessa egenskaper kommer från vänster hjärnhalva.

I höger hjärnhalva skapas fantasi, intuition, lekfullhet (positiv), musikalitet, kreativitet mm

Skolan behöver bejaka HELA människan och den enorma kapacitet som inryms i den högra hjärnhalvan!

 

Det finns ett behov av mera kreativitet i skolan. 

Vi är alla olika och så ska det vara, vi ska jobba med så olika saker.

I alla yrken behövs det olika sorters människor, med alla sina idéer och sitt annorlunda tänk, "Outside the box"

När man använder höger hjärnhalva mer än den vänstra så har man ofta problem med inlärningen. Precis som när man har sina gåvor i vänstra hjärnhalvan kanske man inte är så bra på musik, konst mm.

Det behöver självklart inte vara så men i många fall.

 

Här ligger elevens öde i lärarnas händer, har du tur har du en lärare som tycker att dessa ämnen är viktiga, ser värdet i dem och uppmuntrar eleven.

Många lärare utbildar sig då de tycker om att lära och de kan ha svårt att förstå hur det känns för eleven med problem.

 

Under föreläsningarna pratar jag inte bara om dyslexi utan om all slags problematik som påverkar inlärningen.

En annan viktig synvinkel är att om eleven har problem hemma så skapar den oron/inre stressen samma problematik som vid en diagnos, ex ADHD eller dyslexi.

Man kan helt enkelt inte prestera bra med alla känslor som oro, stress, sorg eller ilska.

Så var det i mitt fall.

 

                                               Att vara vuxen med problematik

Min föreläsning synliggör därmed många av de problem som en person kan tampas med, sådant som man har missat, vad det gör med självförtroendet, hur mycket det påverkar val i livet så som partner, yrke mm.
Jag vill upplysa om att det inte är något att skämmas för och att det aldrig är försent att ta tag i. För skammen kan göra att man aldrig hittar sin plats i samhället, att man aldrig hittar vad man är bra på.
Resultatet kan bli att bygger upp murar, man lever i en falsk verklighet där man tror att det är "kört", att livet där ute inte är till för mig för att jag kan ju inget. Jag kan aldrig lära mig.

 

Föreläsningen ger hopp, framtidstro och förståelse.

 

 

Föreläsningen kan hållas i en större sal, aula eller liknande eller i klassrum.

Föreläsningen håller på i ca 45 minuter, sedan behövs det ca 15 min till frågor.

 

 

Mina erfarenheter av att hålla denna föreläsning är mycket positiva!

Jag har föreläst på:
Bibliotek: Vadstena, Mjölby och Linköpingsbibliotek under dyslexiveckan.

Rälsen- Arbetsförmedlingens satsning på unga som har problem att komma in i arbetslivet.

Mellanstadiet, högstadieskolor och gymnasium.

 

Kostnad för en föreläsning är 3000 kr + moms